.

Äntligen har något efterlängtat inträffat!
Frida Broms har efter år av nyårslöftet 'jag ska börja träna' gjort något åt saken!
Det är så galet på tiden så jag vet inte vad men nu har jag till sist införskaffat mig ett gymkort och har inget annat val än att fortsätta använda det. Pappa betalar som det så fint heter, men min käre fader beslöt sig att gå steget närmre och utpressar mig lite - han betalar, men om jag inte tränar minst två gånger i veckan tar han tillbaka pengarna. Så nu har jag inte mycket till val, och det är ju bara bra i och för sig. Beach-snygg 11' here we go!

Igår drog jag och min fina johanna alltså igång med en simtur på 400 meter och givetvis promenad till och från badhuset! Insåg dock att jag behöver en ny bikini.. Man vill ju vara lite snygg för dom snygga liksom (:
Känner mig hir som helst lite oövervinnlig och hoppas bara att denna nyfunna glöd inte slocknar!
Remember - you can do it to!

Man fastnar så lätt i nån slags dum rutin som i stort sätt går ut på att äta, sova och gå runt som en zombie i skolan.
Det är så att det kryper i skinnet för jag kan inte låta bli att undra när livet ska börja? När man vankat runt i sitt hamsterhjul i snart 18 år, varför har inte något storslaget redan inträffat?
Det händer saker på vägen som säkerligen fyller någon slags ödes-funktion, man lär sig av sina misstag och kan ta med sig sina erfarengeter till en framtid. Men när är man där då? Vad gör man om man ber men inte får ett svar, man söker utan att finna, man knackar men dörren öppnas inte? Vad gör man om man är heter Frida, är 17 snart 18 och söker jobb efter jobb men kommer inte in på marknaden? Hur är det tanken att en ungdom ska få den arbetserfarenhet som krävs för att få jobb, när man inte får ett arbete? Jag säger bara onda cirklar och döda hamstrar alltså..

En dag är jag säker på att det kommer, men vägen är lång och jag antar att det är en bit kvar.

Igår njöt jag av sista lovdagen med ett glas champange och en bra film. Jag var lite sugen på mer lov såklart, men ändå rätt så taggad på att komma tillbaka till skolan och försöka ta tag i grejer och grejer. Att faktiskt fixa allt jag har hamnat lite efter med och att kämpa på lite mot en bättre framtid och lite sånt klyschigt.
Nu sitter jag här och har naturkunskap och fröken pratar om universums ålder eller något och jag är så trött att jag vill dö - nästan. Så jag funderar lite lätt på det att varför har man alltid mest energi och är pepp när det inte behövs? Jag kunde ju vart trött igår när jag kollade på film och pigg och taggad idag när jag behöver vara det. Menmen, antar att universum har en anna plan...

Eller så skulle jag kanske helt enkelt gått och lagt mig tidigare igår?..

Jag är så trött så trött. Efter en hel veckas slappande och film-tittande (och inget bloggande - förlåt, eller nåt) är jag bara trött både i kropp och i själ.
Jag skulle så gärna bara få en nystart på praktiskt taget allt! Jag är trött på att leva i mitt rum som aldrig blir färdigstädat, trött på att inte göra något vettigt när jag är ensam och trött på att göra det gamla vanliga med männsikor som jag inte riktigt orkar med.
Läste någonstans ett jätte bra tips om att man ska våga säga ifrån till sina "såkallade vänner" och lägga energin på de som förtjänar de istället. Lättare sagt än gjort, för man vill ju inte såra någon.

Första timmarna på det här året var ialla fall ingen sensation och med sorg kan jag nästan erkänna att alkohol hade lyft stämningen bättre än något annat.. Å andra sidan är jag förbannat trött (trött är härmed det mest använda ordet i detta inlägg) på folk som inte kan lägga ifrån sig den där sista decilitern vodka utan måste svepa skiten och bli otrevliga.

Ack vad jag blir bitter ibland (:

Jag önskar att jag vågade säga rakt ut att "Försvinn ur mitt liv snälla, eller stanna åtsminstonepå minst 4 meters avstånd och sluta snacka din jävla skit för det är ingen som bryr sig ett jävla någe - tack!"

Tar med en liten bild på love of my life för att lätta upp stämningen V